Först blir det mörkare på kvällar och morgnar.
Sedan blir det kallt. Vantar plockas fram, filtar sveps över axlar.
Därefter kommer halkan.
Och vi ställer om klockan, varpå kvällarna blir kolsvarta och börjar klockan fem.
Men det är fortfarande sprakande höstigt, röda och gula löv virvlar omkring.
Chokladkoppar värmer frusna händer och det är fortfarande hanterbart.
Men så en dag försvinner löven och kvar är det gråa, kalla, mörka, svarta.
Vi väntar på snön. Och vips, plötsligt är den här. Det vita livar upp våra deppiga sinnen.
En stund. Sen slaskar den bort.
Det blir mörkt igen och vi lever för nästa snöfall, en glittrig gran och drömmar om en vår.
Denna längtan - efter sol, energi, värme - håller oss precis över ytan i några månader.
Är det här verkligen okej? Var lägger jag in en protest?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar